Kommer förmodligen aldrig att fatta varför, varför du aldrig är ärlig, varför du måste såra mig, men det jag fattar minst av allt är varför jag fortfarande står kvar vid din sida som att inget hat hänt. Det är verkligen kaos i mitt huvud just nu, jag önskar att det vore som i en film, att det finns repliker till ALLT. Vet inte rätt saker att säga just nu, ska jag skratta eller gråta, ska jag le eller se sur ur, ska jag gå vidare eller kämpa, ska jag älska dig eller hata dig. Va faaan, hur jävla svårt ska livet behöva vara... Det enda jag vill är att du tar min hand, visar att du är stolt över att jag är din och att du verkligen vill ha mig. Säg dom där små sakerna som gör hela ens dag, stå vid min sida när jag behöver dig och lämna mig inte bara där i mörkret helt själv. Hur otroligt svårt ska det behöva vara, är det mig eller är det något annat? Fast egentligen spelar det ingen större roll, för jag ser hur du försvinner lite mer för varje dag, fast jag gör mitt allra bästa för att hålla dig kvar. Kan du inte bara hålla om mig och säga att allt ska bli bra, att du tycker om mig och att jag betyder något för dig.Kan du inte skriva så att alla ser, kan du inte hålla min hand när vi går ut, kan du inte kyssa mig när jag känner mig ensam och rädd? Kan du inte vara min på riktigt älskling, för det är verkligen det jag vill. jag ligger här, håller andan och försöker minnas alla gånger jag har legat i din varma famn och skrattat åt saker som ingen förutom du kunde förstå. Jag skulle kunna säga att allt är ett misstag och att jag inte vill fortsätta att försöka, men då ljuger jag och det vet du att jag inte skulle göra. Om jag skulle få chansen att backa tillbaks tiden och göra om allt på nytt så skulle jag trots allt som hänt göra samma saker om igen,för det är det som fått mig att inse hur mycket du egentligen betyder, eller rättare sagt hur mycket det betyder att få känna såhär för någon. Jag känner mig som lite av en komplett idiot som sitter och skriver allt det här i hopp om att allt det dåliga ska försvinna, jag kommer nog aldrig kunna beskriva smärtan som uppstår när du "glömmer bort" mig,svagheten av att bryta ihop inför dig... Nej, det är mycket jag inte kan förstå, men jag VET att jag tycker om dig, jag VET att jag inte ångrar någonting vi gjort, och jag VET att du har gjort mig till en bättre människa och det kommer jag aldrig kunna tacka dig nog för. Jag saknar dig så mycket, eller inte dig kanske men det jag trodde att vi hade.. Eller kanske har, jag vet inte. Det enda jag helt säkert vet just nu är att jag hoppas ifrån djupet av mitt hjärta att allt kan bli bra igen, att jag får chansen att älska dig som du förtjänar och att jag blir behandlad där efter också.Kanske men bara KANSKE räcker det med en rejäl kraftansträngning att göra saker bättre, just nu vill jag bara lägga kudden över huvudet och vänta på att tiden ska springa iväg, dom säger juh att man blir klokare när man blir äldre, hihi där var jag allt lite lustig. Nä, det här löser då inte mycket, även fast det var skönt att få skriva av sig lite. Det går väll över innan jag gifter mig. Det gör det alltid.